Atlas-Solitude SE
Akademie Schloss Solitude DE

Texten vid sidan om
Anteckningar till G.S

Någon, något kommer mig till mötes. Viktigast av allt.
 

°

En erotisk ensamhet. Vibrerande. Träd och stad. Elektriskt ljus. En ansad förhoppning. (Jag minns en storm i en stad på en plats utan träd. Den dånande vinden, men inget rörde sig. Trädkronorna trädde ändå fram som hägringar på husfasaderna. Som illustrationer, en hjälpande hand).

Hemtam. Begrunda ordet. Hemtam är man aldrig hemma.  I stadsrummet (i naturen kallas det ibland för salar) kan man röra sig hemtamt. Eller: G.S med sin kamera går genom staden som om de två tillsammans utgjorde ett hem.

G.S, inte teckentydare, men teckenfinnare. Jag tänker på hur man plockar släta stenar på en strand. Hur man väljer dem. Ibland på måfå. Ibland i ögonvrån.

Jag tar upp en sten och den är min. Betydelsefull och särskild bara för mig. Jag lägger ner den eller släpper den och i samma ögonblick så är den borta. Nej, den har inte rymt men den har återgått till att vara ingens. (Fast den har rymt från mina ögon. Escaped.)

Gjuta liv. Ingjuta en vikt. I bilden, barnen. I ensamhetens ritual.
Där är ett spår av liv. Där en skugga.

Jag drömde att jag stod på en takterrass i skymningen och såg ut över Saltsjön
och Södermalm. Som så ofta i drömmen påminner ljuset om solförmörkelse.
Då får jag syn på en man med hund som kommer gående där nedanför.
Hans ljusa jacka mot den svarta asfalten. Det måste regnat. Ja, det är en tyngd i luften som efter ett skyfall stunden innan himlen klarnar och allt lättar. Det är ju G.S! Jag ropar, vinkar. Han stannar upp och ser mig. ”Jag visste inte att du hade hund”, ropar jag. Han ser förbryllad ut. Han känner mig ju inte riktigt.
Det verkar inte finnas någon hund. ”Hund?” Han ser ut som om han förmodar att han har hört fel. ”Jag måste inbillat mig, ” skriker jag. Men jag hade kunnat svära på att hunden gick där, någon meter framför honom. Till och med kopplet såg jag, slackande och ljust. Han skrattar till, road och brydd men inte alltför häpen. ”Kanske var det bara vittringen du såg?”

Jag minns att jag som barn snabbt kunde bli mycket ensam. Det är fortfarande så. Jag kan träda ur ett sammanhang, ta några steg och plötsligt befinna mig i själva ensamheten.  Där finns en särskild kyla, en andedräkt underifrån. Som vintern från kyldiskarna i mataffären eller stensvalkan från potatiskällaren på landet (trots att den vittnade om liv). I ensamheten finns en annan tid. Tankarna kommer klarare, pressas fram av underströmmar. Den sakliga, vansinniga verklighetsfiktionen. Även i det allra minsta, allra enklaste, mest vanliga. Men det vanliga har upphört med sin vanlighet. 

Minne: Genom en liten dörr kunde man komma dit. Eller genom en liten dörr i tanken. Och plötsligt visade sig världen som den i själva verket var. Det fanns tecken, mönster, en form av skrift i allt. Jag rös och kände huden knottra sig. Jag förstod att hemligheter bor i öppenheten. Inte gömda utan frilagda. Men det är inte hemligheter jag menar utan något annat. Insikter? Ja, obrukbara, därför särskilt värdefulla insikter.

Svårt att lära mig: att det går nästan lika snabbt att komma tillbaka in igen. Det räcker med ett ögonkast. En form av måttangivelse. Integritet, avstånd, håligheter. Vad kallas det? Förbindelser. Förbund.

Vissa dagar kan man stiga rätt ut i verkligheten och påstå att den finns. Såna dagar! Blicken skördar. Eller? Pupillen som en form av stämpeldyna.

I insomnadet en aha-upplevelse. Ett samförstånd. Jag chansar ju.
Den glada intimiteten när man talar med sig själv och leker att mottagaren till en viss del är någon annan.

Nu låtsas jag att jag är G.S. Eller, jag lånar delar, sätter samman dem på nya sätt. Han hör med ögonen! Utanför, sorlet från gatan här på Södermalm.
En väv av röster, spridda skratt. Någon som plötsligt vrålar i vrede och berusning.
En reva i väven. Men den repareras snabbt. Jag är G.S. Glimmar aningen. Men inget man gärna säger om sig själv. Jag är inte rädd för stora gester men jag undviker dem. Varför? För att jag tror på intimiteten. I bilden i mitt öga. Man kan inte anklaga mig för att vara bombastisk. Eller ett annat ord som låter fult i munnen. Storvulen! Jag känner inte G.S. Därför lättare att vara han.

I vissa bilder en särskild tystnad som nästan blir till sång.
(Kanske olika från gång till gång). Ungdomar med fladdrande hår åker bergochdalbana. Maskineriets rasseI, skriken och så slår det över till en tystnad vit som papper. I en annan bild finns träd som rör sig samstämmigt. Nja, de sträcker sig, men det ser ut som om de smög. I en tredje: grönskans djupa bladverk. (Grönare just därför att den inte … Färgen tränger genom avsaknaden av grönt).
Som om G.S beredde plats för en förvåning i slow motion. En varlighet. Ja, men varlig rimmar ju på …

Fält, skogsbryn, pudersnö och vissa dagrar. Fönster är som ögon eller munnar. Ett bildäck vill jag äta. Vi har ju varit där, tillsammans. Det här är vad vi har eller skulle kunna begripa att vi har. En viss mänsklighet i allt som står till vårt förfogande. Sorlet utanför mitt fönster stiger, böljar, sköljer upp mot husfasaden. Sorlet är djupgrönt. En kvinnas skratt är klätt i apelsinsorbet med en dov skugga som släntrar efter, seg och ormlik. Så som svartvit bild har färg har människornas röster färger.

Länge förstod jag inte hur man kunde ha bilder av människor man inte kände i sitt hem. Gamla porträtt, fotografier, skisser. Som om det innebar ett ansvar eller ett tvång att lära känna dem. Som om de trängt sig på eller kidnappats. Som barn trodde jag att de som utgjorde hemmet hade ensamrätt att befolka det med sina ansikten. Varandras ansikten kanske jag skulle säga, förutom det egna sett i spegeln, fönsterglaset, i tevens släckta bildskärm, i botten av en kopp. Nu undrar jag varför de främmande ansiktena gjorde mig så orolig. Främmande men levande ansikten gjorde mig trygg. The comfort of strangers.

The comfort of strangers. Ömsesidigheten. Släta men inte hala ytor.
En övergående tid.

I ett enda sammanflätat presens. Som funnes det ett vidsträckt nu med breda marginaler som täcker både då och framtid. Det finns bara detta, inget annat. Kanske är det inte så, men det är så det känns. Och när bilden väl är där och verkligheten inuti har gått förlorad eller bara gått sin väg, stämmer det ju.

Man går tillräckligt nära. Dröjer. Någon, något infinner sig. Vi infinner oss. Nej, för fan, ingen rebus. Inte dolda budskap. Men meningsskapande. Här. Här. Och här.

Sommaren 2017 Johanna Ekström