Rom – Nordiska konstnärer i Rom 150 år

Romdikt
 

Vi bränner oss

i skenet av varandra

I efterhand rör sig minnena

tidlöst kring sig själva

En lucka öppnas och allt faller ut

Hoppfullhet och besvikelse

Däremellan

en stilla zon

ett svart vatten

I himlen rör sig fåglarna

som en skälvande kör av röster

men högt och ljudlöst

Väntan

De lena gatstenarna och

en fot mot mina revben

Vi nöter ner oss

men det som blir kvar

ska inte ömma

Framtiden är ett

blankt öga mottagligt

som en skål

De som ser förvandlas

därför lär man sig att inte se

Jag drömmer om en stad

av människor som blickar upp

står förstenade av en

sorglöshet

Och så i plötslig svindel

rör de vid varandra

Främlinskapet är

kappans

trygga foder

I mig finns ingen översikt

Varje sten är en del erfarenhet som

rör vid mig

Utsikter betyder ingenting

men vetskapen om vår tyngd

och bundenhet

Vem jag var då, i Rom, november

2008, kommer jag aldrig att få veta

Minne är inte vetskap

Hisnande rör sig fåglarna

Profetiska gester som säger

den som ser bär sin tyngd

Den som ser

Hisna

I rummet en strimma sol

över golvet

Jag delas   tänker

Vi blir varandras fönster

Ett gränsområde där

ljuset går igenom

Via Lungara
November, 2009