Rom – Nordiska konstnärer i Rom 150 år
Romdikt
Vi bränner oss
i skenet av varandra
I efterhand rör sig minnena
tidlöst kring sig själva
En lucka öppnas och allt faller ut
Hoppfullhet och besvikelse
Däremellan
en stilla zon
ett svart vatten
I himlen rör sig fåglarna
som en skälvande kör av röster
men högt och ljudlöst
Väntan
De lena gatstenarna och
en fot mot mina revben
Vi nöter ner oss
men det som blir kvar
ska inte ömma
Framtiden är ett
blankt öga mottagligt
som en skål
De som ser förvandlas
därför lär man sig att inte se
Jag drömmer om en stad
av människor som blickar upp
står förstenade av en
sorglöshet
Och så i plötslig svindel
rör de vid varandra
Främlinskapet är
kappans
trygga foder
I mig finns ingen översikt
Varje sten är en del erfarenhet som
rör vid mig
Utsikter betyder ingenting
men vetskapen om vår tyngd
och bundenhet
Vem jag var då, i Rom, november
2008, kommer jag aldrig att få veta
Minne är inte vetskap
Hisnande rör sig fåglarna
Profetiska gester som säger
den som ser bär sin tyngd
Den som ser
Hisna
I rummet en strimma sol
över golvet
Jag delas tänker
Vi blir varandras fönster
Ett gränsområde där
ljuset går igenom

Via Lungara
November, 2009