MeToo
Dagens Nyheter, november 2017

Anteckningar om Stockholm och om blicken.

När jag som sextonåring bodde i en familj i Paris några sommarveckor för att lära mig franska blev jag nerslagen av en man på öppen gata. Jag tycker om uttrycket ”öppen gata”. Det låter så vackert. Som ett rum med alla fönster uppslagna. Det inre- och det yttre utan tydlig gräns. Eller snarare: utan en gräns att vara rädd för. Men uttrycket ”öppen gata” används oftast i en berättelse om något dåligt. Jag blev hur som helst nedslagen på en gågata i Quartier Latin, mitt på ljusan dag. En man hade följt efter mig och upprepade gånger frågat om han fick bjuda mig på en kopp te och jag hade lika många gånger tackat nej. När han började ta i mig och insistera med allt högre röst, stannade jag upp, såg honom i ögonen och sa ”Fuck off!”. Jag tyckte jag var modig, cool, världsvan. Jag tänkte inte på mig själv som särskilt ung. Örfilen kom i nästa sekund. Jag kastades mot husfasaden och hasade sen ner i en hukande ställning. Jag såg upp mot honom. Han stod med armen höjd, måttande ytterligare ett slag och frågade vad det var jag hade sagt och om jag kunde upprepa det. Jag sa förlåt, förlåt, förlåt. Jag skakade okontrollerat. Jag tiggde honom om förlåtelse. Inte en människa stannade för att hjälpa mig. Nej, inte ens av nyfikenhet stannade de.  Kanske såg det bara ut som ett fyllegräl där även mannen snart skulle falla ihop på gatan, kanske att det i ögonvrån såg ut som om jag var en tiggare och mannen någon som var i färd med att ge mig en slant. Men den höjda handen? Mitt darrande? Jag var ju på sätt och vis fortfarande ett barn.

Efteråt var det första gången jag tänkte att jag nu var ”a woman with a past”, en kvinna med ett förflutet. Jag hade blivit nerslagen och jag hade klarat mig utan men. Jag förträngde min skälvande kropp och mitt tiggande för att han inte skulle slå igen. Kvar blev min tuffa reaktion på hans inviter. ”Fuck off!”

En annan episod, även den från Paris, ett år senare, utspelade sig i en fotostudio tillsammans med en kortväxt fotograf. Han ville att vi skulle ha sex. Jag sa nej och mitt nej triggade honom men gjorde mig också spännande i hans ögon. Jag fick en roll jag trivdes utmärkt med; att vara den åtrådda. Och att vara kollegan utan könstillhörighet. Åtminstone var det så jag tänkte mig min roll. Den har jag hållit fast vid livet ut. Nåväl, det är både en överdrift och en förenkling. Men, för att klara av mäns handlande och attityder, mäns atmosfärer och jargonger har jag, subtilt och liksom i smyg avsagt mig min egen idé om att vara kvinna. Det är inte så bra. Men det är inte alltid dåligt. Faktum är att det ibland är roligt! Alter egon, rollspel, fasader, masker … Det är sådant som kan leda till en förljugen bild av jaget. Vi kan spela bort oss själva. Vi kan hamna i återvändsgränder, bli grunda som människor, kontaktlösa, repetitiva, okänsliga. Men det kan också fungera tvärtom: Allt ovanstående kan göra oss modigare, mer undersökande och lekfulla. Vi kan laborera med ljus och mörker. Yta, djup. Det är bra. Det knepiga är att det ena inte utesluter det andra. Man kan bli både lekfull och grund. Bära en mask av mod men vara feg och förnekande där under. Trösten: att så länge vi förmår granska oss själva är inget skrivet i sten. Om vi förmår se oss själva växer inte masken fast i huden. Om vår kropp och själ växer fast i fasaden vi eller andra byggt upp framför oss är det kört.

Tillbaka till den franska fotografen. Han ville provfotografera mig för en reklamkampanj för en hudlotion. Jag tror han försörjde sig som mjukporrsfotograf snarare än som fotograf för hudvårdsprodukter. Och även om jag var ett karismatiskt och roligt sällskap för honom så var jag en ganska vanlig, aningen mullig tonårsflicka i jeans och Stan Smith med en tygbag över axeln med dagbok och pocketböcker, bläckpenna och läppstift. Han bad mig klä av mig. Jag ville inte. Han drog ner järnjalusien för fönstret och dörren till studion som en gång måste varit en affärslokal och som kanske i viss mån fortfarande fungerade som det. Han sa att han inte kunde fotografera mig om jag inte visade hur jag såg ut utan kläder. Han sa att jag kunde ha ärr på kroppen som inte skulle vara gagnande för en nakenbild. Jag svarade att jag inte hade några ärr men att jag hade många födelsemärken. Jag tänkte plötsligt på min mamma. Hennes kropp och hud. Hennes bortvändhet. Jag tänkte att jag var pappas flicka, en riktig äventyrare. Ok, sa jag, kolla här då och så drog jag upp tröjan till hakan. Nöjd? Han sa att han ville kyssa mig. Han sa att han bara ville kyssa mig och när jag gått med på det skulle han köpa Vanessa Paradis skiva med Joe le Taxi åt mig. Kyss mig sa han och tog tag i mig. Han stod aningen på tå. ”Försök om du når!” svarade jag. Han vände sig om och drog upp jalusien. Vi åt middag på en restaurang i Bois du Boulogne. Samma restaurang som jag varit på med mina föräldrar och min bror något år tidigare. Jag saknade min bror. Tjugofem år senare skrev jag om Marc och restaurangen i Bois du Boulogne i min självbiografiska bok Om man håller sig i solen. Jag skrev också att jag en kort stund tänkte tanken att något hemskt skulle hända i den mörka skogen. Ja, tillslut hände det också något riktigt hemskt men jag omformade det snabbt till en anekdot. Till en intressant erfarenhet. For jag illa av min erfarenhet? Gjorde den mig än mer till ”a woman with a past”? Jag hade ju gott läkkött. Jag ville bli författare. Jag växte upp i en kultur där det var fint att vara oöm. Inte överkänslig utan tålig. Känsligheten var ett verktyg för skapandet. Men sann smärta var till för att manövrera bort ifrån. Kanske handlade det om klass och tidsanda. Kanske handlade det om skuld och skam inom familjen. Lite av varje. Återigen: att understundom förhålla sig lättsamt till sig själv är inte nödvändigtvis av ondo. Men det handlade också om mig som kvinna. Jag var ju det. Flicka. Kvinna. Någons dotter. Det kallades för att jag kom hem med stoff. En författares högsta önskan. Stoff till en god historia. Men jag kom också hem nerdrogad och med minnesluckor. Jag hade inte heller lärt mig någon vidare franska. Hade jag haft roligt? Ja, absolut. Var det värt det? Jag resonerade inte i såna termer vid den tiden i mitt liv. Men ingen frågade hur det var fatt. Ingen vuxen gav sig tid till att bearbeta mina berättelser. Mina historier om Marc och Bois du Boulogne var mycket uppskattade. Jag var en sån där ung kvinna som kunde vara med om farliga scenarier utan att ta skada. Jag var ju så världsvan och oblyg, hade gott självförtroende och en humoristisk självdistans. Såna kvinnor far inte illa. Behöver inte beskydd. Behöver inte bli ifrågasatta. Och ja, lite sanning ligger det ju i det. Men var det inte en stor chansning? Ett slarv från alla håll. För jag slarvade ju med mig själv. Och någonstans lyssnade jag till ett budskap som sa: Ditt innersta är inte viktigt. Utanpåverket är allt. Stoffet är viktigare än en ung människas vuxenblivande.

När jag just idag tänker på MeToo så tänker jag på min åttiosjuåriga mamma som en gång var författare, poet och översättare. Jag tänker på hennes dagböcker och vad de berättar om hur det var att vara kvinna på femtiotalet och framåt. Hennes relation till maktordningar och män. Där finns både allmängiltigt betraktande och specifika smärtpunkter. Hon blev författare mot sin fars vilja. Hennes berättelser är viktiga i det långa, allt klarare kölvattnet av MeToo-rörelsen. Men klarhet betyder inte endimensionalitet. Det komplexa, ambivalenta kan också vara klart. Motsättningar, ett både- och ryms inom det klara. För i min mammas berättelser ryms också en fråga till nästa generation kvinnor: Vad är det vi tillåter? Vad är det vi själva gör mot våra kroppar, själar? Varför säger vi så ofta stopp när det redan är för sent? Varför dessa tysta, ödsliga rum? Rum som i slutändan riskerar att göra oss stumma.

Om kvinnor får verka i rum som är öppna, inte slutna, om vi får skapa konst och litteratur ifred eller tillsammans, utan att behöva vara fullt så upptagna av vår könstillhörighet och våra kroppar, om vi får sätta våra egna gränser, rita våra egna konturer, så kommer det att skapas än mer bra och intressant konst. Ja, det kommer ju att bli mer och bättre oavsett kön. Vi kommer gemensamt att vinna både tid och rum. Låter det för högtravande och lamt?

Jag har ofta låtsasskrattat åt sexistiskt plumpa skämt för att inte bli sedd som humorlös. Jag har robust och sakligt avvisat inviter. Och naturligtvis tackat ja till andra. Men nu talar vi inte om samtycke. Samtycke är ju allt! Och inom ramen för samtycke finns det mån för en viss typ av missförstånd. Jag har gjort saker mot min vilja eller hållit min vilja ifrån mig. Ibland för att det varit spännande, oftast bara för att inte ställa till med bråk och pinsamheter. Främst har det varit en fråga om att vinna tid och inte framstå som neurotisk eller besvärlig. Inte vara den som häller sand i vaselinet. Men det är just sanden som gör verkligheten verklig. Det är sand i vaselinet som möjliggör bra konst.

Att objektifiera varandra kan vara ett rent nöje. Om det sker av fri vilja. Att känna att man måste skratta åt sexistiska skämt för att inte bli sedd som frigid eller än värre, humorlös är dåligt. Att ensam behöva ta ansvar för sin autenticitet som ung kvinna, är svårt. Man behöver sällskap för att bli människa.

Jag tillhör en klubb i London som består av blånästa intellektuella. När jag senast besökte den uttryckte den gamle ägaren till klubben sin förtjusning över att se mig. Det han kallade mig lämpar sig inte för tryck. Men är man säker på var man har varandra, är man lyhörd och intuitiv kan nästan vad som helst sägas. Det finns ingen anledning till rädsla. Men det är väl för fan självklart?!

När jag var och besökte min mamma på äldreboendet här om dagen sa jag. ”Mamma, utanför fönstret snöar det. Men det pågår också en revolution. Javisst, precis här, här utanför!”

Johanna Ekström

* Sand in the Vaseline. En målning av Ed Ruscha från 1974. Men även en låt av Talking Heads.