Text för Florian Zellers ”Sanningen”
Lilla Scen/Stadsteatern, Stockholm 2017

Bakom ljuset (anteckningar) 

Jag tror både på en objektiv idé om sanningen och på den djupt personliga. Det är där vi måste titta med en rörlig blick. Inte antingen eller utan både och. Måste? Jag menar att vi måste våga och förmå oss. Det är modigt att säga sanningen om den är svår. Men det är modigt i sitt slag att ljuga. Våghalsigt, föraktfullt. ”Flacka inte med blicken. Säg inte mer än nödvändigt”. Och nu talar jag inte om att rädda liv, inte om krig och undantagstillstånd. Inte om att undkomma döden. Men lögnen är också ett verktyg för att undkomma livet. Om vi med livet menar verkligheten.

Att avslöja den som ljuger är att bli vittne till en katastrof. Så länge man går med på lögnen är bilden intakt. En låtsaslek. Ett upprätthållande med hjälp av maskspel. Avslöjaren blir förövaren, skuldbäraren. Allt var så bra tills fasaden rämnade. Begreppet ruttet i förhållande till lögn är relevant på alla språk. Avslöjaren förvandlar den intakta bilden till ren skit.

En nu nästan förlegad idé om att det outtalade skulle vara mer värdefullt än det som sägs rakt ut. Att visa upp sitt behov av att få veta är att visa sig behövande. Inte bra. Istället: gissa, ana, få kunskap liksom bakifrån.

Bakifrån. Ibland finns sanningen just där. Men den som själv ljuger litar sällan på att det som sägs är sant. Faran också: Om jag ber om att få veta. Hur ser då motdraget ut? Bakom ryggen finns sanningen, fingrarna som korsas. Ansiktet som en bit porslin. En oskuld gränsande till det perversa. Fasaden slät och putsad. Men på andra sidan går murytan i dagen. Stommen. Vad fan är den gjord av?

Den som blivit förda bakom ljuset brukar säga att det värsta är att det inte funnits något eget val kring hur livet ska komma att gestalta sig. Någon annan håller i trådarna. Någon annan leder en in på villospår, bakbinder, tystar, förgiftar marken där man står. En stark känsla av att förtvina. En föraning om att man skulle kunna bli beroende av trådarna.

Någon sa om att leva inuti en lögn att det var som att ro en båt utan botten.

Ljuset och att föras bakom det. Sen barndomen en mäktig bild. Slagskuggan. Slagugglan. En tystande vinge över munnen. Men lögnens påstridighet kan fungera som ett annat ljus. Bländande, rakt framifrån.

Tre sitter i en soffa. Någon rör vid någons hand bakom ens rygg. Säger sen att hjärtat är stort med många kamrar. Säger: ”Det är bara jag som vet betydelsen av mina handlingar. Lita på mig. Inget kommer att förändras.” Det låter harmlöst men blandar man bort korten kan man dö. Livet som film. Blod blir ketchup som blir blod igen.

En talang: att skapa intimiteter, pakter. Och gå ut ur bilden, in i nästa och skapa något liknande. Ett sätt att ta sig fram i världen. Bekräftelsebehov skulle jag skriva. Men skrev fel: Bekräftelsebov. För det är stöld det handlar om.

Någon ljuger som ett sätt att ta en genväg över den där komplicerade terrängen av andras subjektiva önskningar, behov, agendor. Hur mycket handlar lögnen om önskan om att förenkla, vinna tid? Dubbleringen av liv som omärkligt rör sig motströms och gör dubblering till halvering.

En allmän känsla av förakt. ”Inget du ska bry din lilla hjärna med!” Byt ut hjärna mot intuition, hjärta eller kön.

Lite som man själv behagar används påståendena: Det är mer komplicerat än så. Alternativt: Det är i själva verket mycket enkelt.

Det man inte vet något om har man inte ont utav. Men vad vet vi om vad andra vet och anar? Vad vet vi om andras smärta? Begreppet: gott läkkött? Betyder det att man förlåter och går vidare? Att man tar emot en förlåtelse, härbärgerar en erfarenhet och så går vidare? Betyder det att man ger sig själv amnesi och fortsätter att tala om sanningen i undvikande och generella termer. Det finns subjektiva sanningar, vinklar, perspektiv och utgångspunkter. Men finns det olika sorters tillit? Olika betydelser av ordet?

Någon ljuger inte aktivt men undanhåller information som är väsentlig. Kanske livsavgörande. Vem vet? Någon annan har en affär på grund av åtrå, tristess, ett försök att rädda äktenskapet och samtidigt ha det ganska skönt. Konstruktionen ”livet” rasar eller ruttnar. Den stora lögnen ynglar av sig. Orden börjar omärkligt att byta plats. Vems handskar ligger kvar i hallen? Är det en ny parfym? Din andedräkt? Varför minns du inte ens var du har varit? Eller var jag var.

En vän har ständiga affärer. Hans fru vet. Har hans fru affärer? Jag frågar hur de orkar. ”Vilka”, frågar han. Sen: ”Vi har ett hus med många dörrar.” Jag får inte reda på om det är metaforiskt eller ej.

Frånvaro kompenserad med närvaro. Lögnen inte kompenserad med sanningen utan med den febriga intensiteten av överdriven närvaro.

Jag promenerar genom staden, stannar i en korsning. Jag har plötsligt tappat orienteringen. Skulle jag kunna dela mig i två, säga ”den som kommer fram först vinner!”

Gränsen mellan lögn och sanning ofta uppenbar. Skillnaden mellan att ljuga och att vara oärlig svårare att se. Man kan ägna sig åt bevisföring, man kan känna vittringen. En åsikt som halkar på sig själv, en undanglidande manöver. Leendet som liksom hamnar i självsvängning. Åh, den där önskan om att vara levande!

Att ljuga sig till ett extra rum. En parallelltillvaro. Köp två, betala för en! Att unna sig andrum. Bilda pakter. Förtroenden som små smörkolor i en klibbig barnhand. Stöldgods som smakar extra sött. Kyssar, knull och makt. ”The comfort of strangers”. Att i ett visst ögonblick bli sedd och åtrådd. Möjligheterna runt hörnet. Alternativa världar. Vad är det för ett ord jag letar efter? Potentialer! Ibland det vackraste som finns.

För mig är den intressantaste aspekten av lögnen tankarna kring ensamhet. Lögnen ger kraft och makt, möjligheter till en stor och smidig rörlighet. Lögnen håller en vaken, snabbfotad, ekvilibristisk. Sen urholkar lögnen lögnaren. Osanning genererar ödslighet. ”Köp två, betala för…”. Vad var det nu som kostade och varför? Valutan smulas sönder.

En ihållande vindil av osanning föder tankar kring livets meningslöshet. Det där som kallas pärlbandet av dagar.

Men oärlighet, mer allmänt sett är svårare att tala om, gestalta. Jag ser framför mig en människa. Jag ser framför mig mig själv. Jag tänker: Att luta sig mot en vägg eller att luta sig mot en ridå. Att tumla bakåt, riva med sig en mantel av tyg i fallet. Att falla är också att falla i glömska. Att kanske gå om intet. Idén om omhändertagandet. Att bli fångad när man faller. Allt vi gör för att undvika det fallet. Vi plåstrar om oss i förväg. Gör oss bedövade och anonyma inför skadan, i fall att … Allt vi påstår för att inte visa fram vår ensamhet som vi tror sprider sig och smittar. Vi kan svälja lögnen för att få en stund i solen. Ljuga för en bekräftelse som känns livsviktig men som klingar av. Lögnen är en drog såklart.

Svårt om man som barn inte lärt sig tänka i banor av sanning, handling, konsekvens. De där byggstenarna är som varmt bröd. Men jag vet de som kallat dem banala. Jag vet de som föraktat idén om ett större rum där vi alla kan ges plats.

Sorgen, vreden eller harmen när man inte blir trodd. Man säger sanningen och vill bli litad på. Man ljuger och man kräver att bli trodd. Men också: Man ljuger och önskar någonstans att få bli genomskådad. Torrläggas och blottas. Få ett slut på speglingar och vattrade ytor. Välkommen till kärleken på lika villkor. Välkommen till tilliten på ingens bekostnad. Det är märkligt roligt att vara människa.

Det subtila våldet när språket inte gills. När ord och verklighet inte livar vid varandra. Glipan där. Den glipan!

Stockholm, oktober 2017
Johanna Ekström