Landskapet Jag I 
2015

Landskapet Jag Galleri Arnstedt, Östra Karup, 2017

The healthy glamour of everyday life III 
2017

Landskapet Jag Galleri Arnstedt, Östra Karup, 2017

O.R 
2017

Landskapet Jag Galleri Arnstedt, Östra Karup, 2017

Akvarium 
2012

Intro Björkholmen Galleri, Stockholm, 2013

Still life

2009-2012

Still life
Björkholmen Gallery
Stockholm, 2012

Min barndom bestod av föremål. Vackra ting. Stilleben. 
Mina föräldrar arrangerade föremålen så att de formade bilder. 
Synvinkeln utgjorde ramen.


Detaljseendet. Ytorna. Sprickorna. Jag hade den förmågan: att extrahera närbilder, av-skildheter ur en större bildyta. Mina föräldrars blickar på min blick slipade seendet. 

Ytan var allt. Ytan i tingen. Ytan i språket. Ytan i våra känslor. Om det är vad som bjuds, då är det också i det man växer och födjupas. Men hur tränger man igenom ytan om man måste vistas i den? Som om själva mitt seende var gruset i en musslas mjuka kött. En flicka med en stilett. Att genomskåda är att sprätta upp en överenskommelse och se på när ensamheten väller fram. 

Det som gav känslan av hem var grupperingen av de vackra tingen. De ting vi kallade fula gömdes undan. Ändå har just ordningen kommit att stå för hemmahörighet. Om ordningen brister, upphör hemmet. Tingen betydde ingenting och allting. De var som ord. Vände man och vred på dem kunde deras sanning förvandlas till lögn.

Det som är av betydelse är mellanrummen mellan föremålen. Rytmen mellan tingen. Om ordning saknas hör jag inte vad som sägs. Jag vet ju att här finns ett meddelande. Jag kan se mönstret från barndomen, se hur mönstret fortsatt in i relationer, känslor, tankar kring trygghet, tillit. Mönstret ligger under mig nu som planritning, inte över mig som något som ska hålla även mig på plats. Det snärjer mig inte. Oftast inte.

Jag måste röra vid tingen, se till att språket talas flytande. Det är även så jag kan få tingen att bli stumma. Befinner de sig var som helst i rummet, liksom tanklöst, är det mig de tystar. Vet de sin plats sänder de inte ut någon tvetydighet. Har jag arrangerat dem står de där, fyllda av sig själva. Utan önskningar. Som om jag matat dem och de blivit mätta. Vem är det jag talar om?

Mina föräldrar placerade ut föremålen och lät dem sedan vara under långa perioder. Stod de för länge på sin plats upphörde de att finnas. Men om jag såg dem, vilket jag oftast gjorde, trots deras permanenta platser var det som om ett äckel steg ur dem. Eller, som att ett äckel uppstod mellan oss. ”Vad gör ni där om ni inte finns?”  Vad är det jag talar om? Skuggor, dagrar, ett skimmer. Kluster av ting som samlade mörker. Enstaka ting som stoiska ensamvargar. Att stå ensam är att vara exponerad, slippa konkurrens. Att stå ensam är att rå om sin egen skugga. Att härda ut. Jag kände till de holländska målarna. Oljemålningar som föreställde mjölkkannor, knubbiga vinglas, buckliga fönsterrutor, schackrutiga golv. Jag kände till Morandi. Föremålens torrhet. De exakta avstånden mellan vaser, krukor, burkar. Jag ville sticka in min hand där, mellan dem. Känslan av långsiktigt allvar. Föremålen var inte föremål. Ändå fullständigt verkliga. Morandi sa att ingenting är abstraktare än verkligheten. 

Jag var också ett ting. Jag kunde vara mycket nära och ge värme, eller komma mycket nära och insupa lukt och textur. Eller långt bort i en särskild position, fungerande för ändamålet. Långt bort och oberörd. Men däremellan visste jag om min oduglighet och oskönhet. Kropp och språk. Och där emellan det outsagda, själva varandet mellan människor. Den obegripliga samvaron. Krävande, kvävande. Med både sanningar och lögner liksom bundna till varandra inuti vårt språk. Närheten som skapar behov som gör ont. Så som musiken kan göra ont. 

Sakernas ordning. Tillvarons oordning. Hemmet blir till i mellanrummen mellan tingen. Jag förflyttar tingen så att meddelandet ska bli förnimbart. Det är inte enkelt. Ett hem är inte något enkelt. Men ett hem måste se enkelt ut. 

Jag lärde mig att röra vid tingen som ett sätt att själv bli till. Jag rörde vid deras baksidor och undersidor. Jag vårdade dem utan att bry mig om dem. Jag upprätthöll mig med dem. Skillnaden mellan dem och mig var aldrig något självklart. Sakernas paradox: de var inte levande men kunde tala.

Främmande platser, hus vi hyrde över sommaren, hotellrum. Föremål som inte passade oss stuvades undan. Jag såg hur mina föräldrar gömde saker. När det var avklarat kunde vi vistas i rummen. Nu var platsen en av oss. Platsen sa inget felaktigt om dess besökare. 

Hemmahörigheten i de temporära hemmen var alltid starkare än hemmahörigheten i det som var mitt riktiga hem. På de tillfälliga platserna kunde jag fästa mig utan att underkasta mig ett allt för stort ansvar. 

Min familjs gemensamma vetskap om en viss typ av språk. Rytmen i håligheterna mellan möbler, saker utgjorde en trygghet. Här känner vi oss hemma. Och om inte, kunde vi flytta dem lite närmare varandra eller bereda mer plats mellan till exempel en teburk och en kruka. Ett äpple och ett saltkar. Så där, nu känns det bättre. Nu känns det som hemma. Nu talar ni äntligen så att jag förstår. Nu är jag inte ensam längre.

Text ur:
Innan allt ens är möjligt att förstöra
Johanna Ekström, 2012

 

Kristallkronan/Stormen 
Marseille, 2002

Grupputställning Björkholmen Gallery, Stockholm, 2013

Installation

Galleri Mors Mössa Göteborg, 1996

Ljusrapporter

Galleri Charlotte Lund Stockholm, 1994